”Jag tycker att varje människa är ett mysterium”, säger Hans Öhman och pausar en stund. ”Jag har upptäckt att den inställningen har gjort det mycket trevligare att leva med en och samma kvinna i 47 år”.

Hans Öhman behöver inte vara som andra föredragshållare. Han behöver inte vara en ADHD-energisk 35-åring som startat och sålt 14 IT-företag och nu dragit sig tillbaka för att föreläsa om sina erfarenheter. Han behöver inte studsa fram och tillbaks på scenen och han behöver ingen PowerPoint. Han behöver inte ens plocka av sig glasögonen och titta intensivt på någon i publiken när han levererar sina tre hetaste tips. Nej, Hans Öhman behöver inga retoriska knep. Han berättar historier från sitt eget liv och arbete. I sin egen takt. Han tar ofta tankepauser, och om jag inte visste bättre skulle jag tro att han improviserar. Men hans lugna tempo ger utrymme för reflektion, och den som lyssnar blir rikligen belönad. Igår höll Hans ett föredrag inom ramen för ”Livet värt att leva”, som arrangeras av Karlstad Stift och Handelskammaren. Temat var svåra samtal på jobbet.

Ta samtalet snarast

Hans Öhman är 69 år. Under sina 40 år som präst och chef har han genomfört hundratals – kanske tusentals – svåra samtal om allt från bortgångna släktingar till sjukdomar och missbruk. ”Det viktigaste är att ta samtalet snarast”, menar Hans. ”Och att vara närvarande i samtalet”. Jag tänker att han menar att man ska lyssna så noga att man inte bara hör vad som sägs, utan också vad som inte sägs. Men jag förstår också att hans inställning att ”varje människa är ett mysterium”, hjälper honom att faktiskt lyssna på människor utan att ta något för givet. Utan att stressa fram slutsatser.

Stress är förresten något Hans Öhman gärna talar om. ”Är det inte märkligt att vi stressar till gymmet för att hinna varva ner med en timmes yoga?”, undrar han och tar en kort vätskepaus. ”Är det här en väldigt torr föreläsning förresten? (paus) (paus) Jag tycker det går åt så mycket vatten”.

Tre viktiga tips

Hans tipsar om ett skönhetsmedel för den som ska genomföra ett svårt samtal. ”Det kallas ”limstick” och man gör rätt i att stryka på ett tjockt lager på läpparna innan man sätter igång”. Generellt varnar Hans för tre saker. När man befinner sig i ett svårt samtal med någon ska man:

1. inte säga ”jag förstår”. Det är nämligen väldigt svårt att förstå hur någon annan känner sig, och det kan vara nästan kränkande att säga så till någon som går igenom en kris.
2. inte säga ”hur mår du?”. Det är ganska självklart att man inte mår bra när man befinner sig i en kris.
3. inte komma med eget material. Det hjälper inte att berätta för en människa som förlorat en släkting i cancer om att ens egen släkting också gick bort i cancer förra året. Det har ingenting med situationen att göra och är ingen som helst tröst.

Samtalets fem faser

Hans berättar också att han brukar lägga upp ett svårt samtal i fem faser för att underlätta både för sig själv och för den som samtalet handlar om. I den första fasen håller man sig på ytplanet. Man kan prata om väder och vind och om det var svårt att hitta en parkering.

I den andra fasen går man vidare med att definiera vilken sorts samtal det är. ”Som du vet har det inte gått så bra för företaget på senare tiden”, kanske man kan säga.

I tredje fasen kommer man fram till själva klarspråket. ”Tyvärr måste vi säga upp dig”. Här är det viktigt att vara mycket tydlig och även prata om innebörden och följder av det som diskuterats.

I fjärde fasen sammanfattar man vad som har sagts. Hans brukar själv säga att ”jag uppfattar att det här samtalet har handlat om …, hur uppfattade du det?”.

I femte och sista fasen ”syr man ihop såret”. ”Jag får inte lämna någon efter vi haft ett svårt samtal, utan måste ge dem mitt stöd. Och ta aldrig ett svårt samtal på en fredag. Ta det på måndag istället”.